Det mikroskopiska vardagsmotståndet

Ny delkurs. Några få poäng inuti monstret på 15 hp som vi ska ta oss igenom fram till januari. Redan tidigare fattade vi att uppdelningen i många olika delkurser och delmoment skulle göra att vi fick jobba mycket hårdare. Några sidor här några sidor där blir tillslut en ganska stor arbetsbörda, och det ifrågasattes av flera studenter redan på introduktionen.

Instruktionen för det examinerande momentet krävde att vi skulle skriva 1 sida per text, totalt fyra texter som skulle skrivas om, få respons av andra studenter, skrivas om igen och redovisas. Allt på en dryg vecka, tillsammans med allt annat som skulle läsas, skrivas, grupparbetas, diskuteras… De aktuella texterna kändes dessutom riktigt meningslösa då de var till för att lära oss skriva enligt vissa ramar och kategorisera texter i fack snarare än att lära oss uttrycka oss. Svensklektion från 1800-talet…

Någon frågar om vi verkligen skulle skriva en hel sida per text. Andra mumlar instämmande. Läraren styr undan genom att börja prata obegripligt om något helt annat.
Som tur är frågar en annan student – ”jaha, men kan vi skriva mindre då?”. Den här gången måste läraren ge ett rakt svar, och svarar ja. Senare visar läraren exempel på andra studenters texter på OH:n. Lustigt nog är de på ca 1/2 sida var. Läraren kommenterar: ”Jo, men självklart kan det bli bra även när man skriver kort”

Den här historien kan verka meningslös, men poängen är att även en så liten sak som att ställa en kritisk fråga kan få effekt. Läraren kan ha varit välvilligt inställd hela tiden, men utan frågan skulle alla studenterna ändå gått hem och känt sig tvingade att skriva fyra sidor istället för två. Dessutom fick de tidigare studenternas kortare exempeltexter effekten att göra det svårare för läraren att hävda det som stod i instruktionen. Genom att även våra nya texter blir kortare bidrar vi inte till att driva upp tempot för dem som kommer efter oss heller.

Mer tid till fria studier – helt enkelt!