Skolstrejken

Vi går på en landsortskola någonstans i Sverige. Högstadiet är piss och dom flesta längtar bort. Många får åka långa turer med skolbuss varje dag. Några av oss har tur eftersom vi bor i Bruksorten där skolan ligger och följaktligen kan gå hem när vi masat oss genom dagen. För andra är det värre, dom får sitta och vänta långa timmar innan det är dags att åka hem.

Vi har ett andningshål i veckan, kort onsdag. Vi slutar vid ett-tiden och kan andas ut en stund innan vi måste ta tag i läxorna. Det är ofta de här dagarna som vi planerar att göra roliga saker tillsammans med någon kompis. Så kommer meddelandet från rektor, klassföreståndarna läser upp ordern. Det blir inga fler korta onsdagar, det är ”schematekniskt omöjligt” får vi höra. För dom som har fått stå och vänta på bussar i flera timmar spelar det inte så stor roll, det är för deras skull förändringen genomförs informerar rektor. Det skiter vi i, och vi fattar ändå inte vafan ”schematekniskt” betyder, vårat andningshål ska tas bort och det stör oss.

Vi snackar i korridorerna, mycket av det vanliga gruffet är borta, folk är förbannade. Jag vet inte vem som nämner det först men det börjar snackas om skolstrejk. Och bara några dagar efter att vi fått informationen tar vi initiativ på en KF-timme (den timmen i veckan då klassföreståndaren snackar med oss om skolutflykter, dåligt beteende och andra saker) ”Vi borde strejka” säger en i vårat kompisgäng. Läraren förhåller sig rätt neutralt, hon tittar allvarligt på oss och säger att vi inte har laglig rätt att strejka. Vissa grupper i samhället får inte strejka, som poliser och elever. Ni har ju skolplikt upplyser hon också fast hennes röst är mild.

Vi struntar i uppmaningen, efter KF-timmen är det Kemi istället för hemgång och det tänker vi inte acceptera. Vi deklarerar för läraren att vi tänker strejka, han ser lite ledsen ut med sina hundögon men vi är bestämda och jävligt starka just denna sällsamma onsdag. Flera av oss går ut, utom några pluggisar som sitter kvar, vi väser åt dom att dom är dumma i huvudet. Det hjälper inte, dom tittar ner i sina bänkar. Vi andra går ut.
Vi skanderar: Skolstrejk! Skolstrejk! Vi bankar på dörrar och folk strömmar ut i de mörka korridorerna. Vi blir fler och fler. Vi vet inte riktigt vad vi ska göra men vi går ut på skolgården. Alla har någonting att säga. ” Ähh jag skiter i om det är skolstrejk jag vill bara slippa lektion” säger någon.
En tjej som är med i elevrådet försöker ta ledningen över det hela. ”Vi måste göra detta på ett organiserat sätt och via elevrådet ställa krav. Det här är ju alldeles oorganiserat” Någon annan invänder ” Äh vafan, när har elevrådet någonsin gjort någonting, dom gör ju fan bara vad rektorn säger”. Stämningen är upphetsad, men när vi snackat en stund drar vi iväg. Dom flesta går hem medan några elevrådspolitiker går iväg för att prata med rektor.

Nästa dag är vi alla kallade till möte i matsalen. Rektor berättar var skåpet ska stå. Det är ”schematekniskt omöjligt” och vi har ingen rätt att frånvara. Det finns helt enkelt ingenting att göra, vi måste acceptera sakernas tillstånd. Han lägger till ”och så var det ju några som var ute i någon sorts `strejk´ men det tycker jag vi stryker ett streck över.” Vi säger ingenting, ingen opponerar sig. Vi är sura men håller det inombords. Vi svär lite när vi masar oss tillbaka till lektionen och till arbetsveckor som blir drygare att stå ut med för oss som inte ser skolan som det viktigaste i livet.

Så här i efterhand som vuxen kan jag tänka att han var extremt slipad våran rektor. En riktig symbol för den repressiva toleransen, en riktig slemmig sosserektor. Det känns märkligt att vi bara accepterade till sist men jag antar att vi inte var tillräckligt starka i våran kollektiva vilja att ta tag i skiten. Dessutom så hade vi ju i det svenska skolsystemet lärt oss att läraren , skolan och samhället alltid har rätt. Dom sitter inne på sanningen. Men jag är ändå stolt över strejkens spontanitet, hur vi körde över elevrådspolitikerna, trotsade lärarna, och, om så för bara några timmar, kände att initiativet låg hos själva. För en gångs skull kände vi att vi kunde lägga bort våra asociala skitkonflikter som färgade vardagen.

Läs mer om upproret i Grekland

Upproret i Grekland, som dominerats av studenter men spridits till både arbetare och ungdomar, fortsatte under jul och nyår. Jag har samlat lite länkar för den som vill läsa mer:

Omfattande genomgång av händelseförloppet på Wikipedia (Läs mer)

Blogg tillhörande en lärare som bor i Grekland. Senast uppdaterad igår. (Läs mer)

Protesterna fortsätter – rapport av läget den 20 december (Läs mer)

Arbetare ockuperar fackföreningskontor (Läs mer)

Några äldre artiklar från DN (1 och 2, från mitten av december)

Kraftig repression efter att en polis skjutits. Många menar att en statlig provokatör är skyldig, men skotten används naturligtivs som en förevändning att slå till hårt mot protesterna. (Läs mer)

Update 12 januari: Ny artikel på Yelah.net

Öppet brev till grekiska studenter

Vi har förstås haft som ambition att skriva om revolten i Grekland – och då framför allt om studenters och lärares roll i den. Men extrajobb och mängder av skolarbete kommer i vägen. Tills vidare publicerar vi nu det här öppna brevet från grekiska arbetare till studenter. Där finns många goda råd.

”Öppet brev till studenter

Åldersskillnaden och alla andra olikheter gör det svårt för oss att diskutera med er på gatorna, vilket är anledningen till att vi skickar det brev.

De flesta av oss har inte (ännu) blivit skalliga och fått ölmagar. Vi är en del av 1990-91 års rörelse. Ni måste ha hört om den.
Då, när vi hade ockuperat våra skolor i 30-35 dagar, dödade fascister en lärare som gick bortom sin naturliga roll (som var att vara vår plit) och gick över till den andra sidan, han gick med oss och vår kamp. Då deltog vi alla i upploppen oavsett hur tuffa vi var. Men vi funderade aldrig ens på att göra vad ni så lätt gör idag: att attackera polisstationer (trots att vi sjöng ”bränn snuthusen”).

Så, ni har alltså gått bortom oss, så som så ofta sker i historien. Omständigheter är såklart annorlunda nu. På nittiotalet lockade de med individuella möjligheter, och vissa av oss svalde det. Nu tror ingen längre på sådana godnattsagor. Era äldre syskon visade det under studenternas rörelse 2006-2007; och nu spottar ni tillbaka sagorna i deras ansikten.
Allt är alltså väl, än så länge.
Men här börjar de svåra sakerna.

Vi kan berätta vad vi lärde oss från våra kamper och nederlag (för så länge världen inte är vår kommer vi alltid att vara förlorarna) och ni kan använda våra lärdomar om ni vill:
Var inte ensamma. Ta kontakt med oss och så många människor som ni någonsin kan. Vi vet inte hur ni kan göra det, men ni kommer att komma på olika sätt. Ni har redan ockuperat era skolor och ni säger att den viktigaste anledningen är att ni inte gillar era skolor. Bra. Eftersom ni redan har tagit över dom kan ni förändras deras roll. Dela med er av ockupationerna till andra människor. Låt era skolor bli de första byggnaderna där nya sociala relationer tar form. Deras kraftfullaste vapen är att dela upp oss. Precis som ni inte tvekar att angripa polisstationer eftersom ni gör det tillsammans så får ni inte vara rädda för att ta kontakt med oss så vi kan förändra våra liv tillsammans.
Lyssna inte på någon politisk organisation (varken anarkister eller några andra). Gör vad ni måste göra. Lita på folk, inte abstrakta intriger eller idéer. Lita på era direkta kontakter med folk. Lita på era vänner och skapa så många nya vänner i kampen som möjligt. Lyssna inte på dom som säger att er kamp inte är, eller måste bli, politisk. Er kamp är i sig innehållet.
Ni har bara kampen, och det är upp till er att bevara deras framgångar. Det är bara i kampen som ni kan förändra era liv, alltså de högst verkliga relationerna mellan er och era medmänniskor.
Var inte rädda för att fortsätta framåt när ni möts av nya saker. Vi får alla saker inlurade i våra hjärnor. Ni också, fast ni är unga. Glöm aldrig detta. När vi 1991 konfronterade stanken från en ny värld var det inte lätt. Vi lärde oss att det alltid finns begränsningar.
Var inte rädd för att förstöra varor. Var inte rädd för att folk plundrar affärer. Vi tillverkar allt, och det tillhör nu er. Ni (precis som vi en gång varit) är uppfostrade att gå upp på morgonen för att producera saker som sen inte kommer att tillhöra oss. Vi kan ta tillbaka och dela på dom. På samma sätt som vi delar kärlek och vänskap.

Vi ber om ursäkt för att vi skriver detta hastigt, men vi gör det samtidigt som vi i hemlighet maskar från våra jobb. Vi är fängslade i arbetet, på samma sätt som ni är fängslade i skolor.

Nu ljuger vi för cheferna för att sticka från jobbet, vi ses på Syntagmatorget med sten i våra händer
/Proletärer”

Översatt av the brilliant minds at Kolla! Ett hett tips är att läsa vad de skriver om upproret i Rosengård.