Förlåt professorn, men jag har ett liv också

Polkagris.nu skriver om situationen på en utbildning. Ett utdrag:

Efter ett tag började missnöjet pyra bland klasskamraterna Är det bara vi som tycker att det är mycket att göra undrade en klasskompis? En annan menade att; vi har ju ändå valt att plugga. Pressen på oss var så stor att vi på ett eller annat sätt ändå tvingades att agera tillsammans.
När en lärare gått på rast låste en klasskompis dörren och talade klarspråk.
Hon hade en jävla pondus och undrare retoriskt om vi var nöjda med hur det fungerade på kursen? Efter en gemensam diskussion kom vi fram till att storma in allihop på studierektorns kontor och visa vårat missnöje. Det är vid sådana tillfällen det är viktigt att slå slag i saken. När folk är uppretade. Tyvärr gick det för mycket tid. Folk backade ur och vi gick några stycken som representanter för att prata med studierektorn. Alltså dialog istället för direkt aktion och skrämseltaktik. Studierektorn verkade så klart inte ett dugg berörd av våran kritik eftersom hon inte blev pressad. Hon såg apatiskt på oss.
En kamrat framförde att hon inte hade något liv. Att hon fick dåligt samvete av att träffa kompisar för att det tog studietid. Svaret var att vi faktiskt läser heltidsstudier.