Smörkravaller

I Linköping protesterar eleverna hos rektorn när smör och mellanmjölk byts ut mot lättmargarin och lättmjölk. Föräldrar stöttar och tidningen skriver.

Nu kan man tycka vad man vill om just smör vs. lättmargarin (jag lägger min röst på hommous).
Men frågan är om det inte handlar om något mer. Om att spendera en så stor del av sina liv i skolan och ändå inte ens ha makt över något så ”obetydligt” som maten. Det blir liksom ännu en förolämpning, efter att ha stått ut med korvstoppningsundervisning, betygshets och lärarnas autokrati.

Update: Politikerna ger tillbaka Bregott och mellanmjölk till de protesterande eleverna. Smörfrågan har blivit ”som en praktisk lektion i demokrati och påverkan” säger en lärare till tidningen Corren. Förhoppningsvis går eleverna ur det här med nytt självförtroende och kräver fler förändringar i sin skola.

Läs också Det stora brödupploppet

Det stora brödupploppet…

Vi går i fjärde klass. Det är lunchrast och vi är på väg till matsalen. Det ska bjudas på gratinerade fiskbullar, en rätt som ogillas av de flesta. Som tur är finns åtminstone knäckebröd.

Framme i matsalen möts vi av en skylt: ”Max två knäckebröd per elev” Upprörda röster, några finner sig i regeln, andra försöker smuggla med sig fler smörgåsar men upptäcks av vaktande lärare eller mattanter.

På rasten efteråt är vi några elever som pratar om regeln, att vi fortfarande är hungriga, att något borde göras. Vi drar igång ett spontant demonstrationståg som skanderar ”Vi vill ha mat” och som snart drar med sig de flesta eleverna på skolgården. Vi marscherar in i matsalen och kräver att få prata med personalen. Mattanterna förklarar dock att de håller med oss men att det inte är deras beslut och att vi borde prata med rektorn. Sagt och gjort, demonstrationen går vidare.
Väl framme hos rektorn använder hon det klassiska knepet att bjuda in representanter för upproret snarare än att svara på frågor inför alla.
Vi går på det och jag och en till följer med in. Som tur är vi för barnsliga för att kunna skapa nåt samförstånd, vi äter mest upp hennes godis och petar oss i näsan med hennes pennor. Lite senare går vi därifrån utan att vara mycket klokare.

Trots allt – demonstrationen fungerade. Det var sista gången som skolan försökte begränsa antalet knäckebröd.