Universitetet i Wien ockuperat!

På universitetet i Wien har den största föreläsningssalen spontant ockuperats efter en konflikt kring nedskärningar. Bloggen LOKE skriver:

Konflikten blossade upp pga av förhandlingar om nedskärningar vilket resulterade i att studenter tillsammans med personal på universitetet i Wien ockuperade dess största föreläsningssal. Idag rapporteras det att det befann sig 2 500 personer i föreläsningssalen och runt omkring.

”[...]the reason why this was possible is that we just did it, with a few hundred people and with effective and fast mobilization, by sms, email lists and most of all, by running from lecture to lecture, introducing whywe are doing this and inviting students to join.”

Det ska bli mycket intressant att se hur det hela utvecklar sig, vilka övriga kommunikationsformer som används osv.

Läs mer:
New school in exile (engelska)
Emancipating education for all (engelska, även om andra småockupationer i wien)
Freie bildung (tyska…)
Der standard (tyska)

Tankar från en kursutvärering

Här om dagen hamnade jag på en kursutvärdering, där representanter från alla seminariegrupper skulle träffa kursledningen och prata om kursen. Någon representant var jag dock inte, det var bara ingen annan som hade kommit ihåg att gå så jag tänkte att jag lika gärna kunde kolla vad som hände. Det blev en ganska förvirrande upplevelse, dels på grund av att jag inte ätit på hela dagen, dels på grund av att det bara var fyra studenter där, samt två från kursledningen. Tänkte åtminstone slänga ut lite lösa tankar som dök upp i mitt huvud.

Till att börja med – kursutvärderingar. Skriftliga eller muntliga, de ses ofta av både studenter och lärare som själva essensen i allt studentinflytande. Men ärligt talat – vad fan ska vi med dem till? I bästa fall kanske de bidrar till att kursledningen får några nya idéer och ändrar lite på kursen till nästa gång, samt att studentkåren kan använda de skriftliga utvärderingarna för att visa på vad ”studenterna” (som om vi var ett kollektiv på det sättet) tycker och försöka pressa för förändring. I värsta fall – oftare – bidrar de bara till att kanalisera missnöjet på ett ofarligt sätt och glöms sen bort. Men den viktigaste poängen – jag skiter väl i nästa årskull studenter – jag vill ju förbättra min egen utbildning!

En annan tanke – kursledningen försvarade sin älskade kurs med näbbar och klor. De var aggressiva från början, ja redan innan vi hade börjat skälla. Och 99% av kritiken bemöttes med ”Så hade vi inte planerat, då är det den enskilda läraren som gjort fel”. Ok, så varför sitter jag här och pratar med dig??? Det verkade mer och mer självklart att vi inte borde ha släpat oss dit över huvud taget, utan lagt energin på att bråka on the go i våra respektive smågrupper.

Som studenter och lärare har vi ofta mycket att vinna på att alliera oss med varandra, förutsatt att lärarna kan släppa en del av kontrollbehoven som lätt kan upppstå när man har ”ansvar” för en stor grupp studenter. Tillsammans kan vi skapa ett friare inlärningsklimat där lärarna skiter i kursledningens sovjetiska masterplans och vi får kunskapa fritt. Vår gemensamma fiende är utan tvekan kursledning och administration. Fuck’em.

Öppet brev till grekiska studenter

Vi har förstås haft som ambition att skriva om revolten i Grekland – och då framför allt om studenters och lärares roll i den. Men extrajobb och mängder av skolarbete kommer i vägen. Tills vidare publicerar vi nu det här öppna brevet från grekiska arbetare till studenter. Där finns många goda råd.

”Öppet brev till studenter

Åldersskillnaden och alla andra olikheter gör det svårt för oss att diskutera med er på gatorna, vilket är anledningen till att vi skickar det brev.

De flesta av oss har inte (ännu) blivit skalliga och fått ölmagar. Vi är en del av 1990-91 års rörelse. Ni måste ha hört om den.
Då, när vi hade ockuperat våra skolor i 30-35 dagar, dödade fascister en lärare som gick bortom sin naturliga roll (som var att vara vår plit) och gick över till den andra sidan, han gick med oss och vår kamp. Då deltog vi alla i upploppen oavsett hur tuffa vi var. Men vi funderade aldrig ens på att göra vad ni så lätt gör idag: att attackera polisstationer (trots att vi sjöng ”bränn snuthusen”).

Så, ni har alltså gått bortom oss, så som så ofta sker i historien. Omständigheter är såklart annorlunda nu. På nittiotalet lockade de med individuella möjligheter, och vissa av oss svalde det. Nu tror ingen längre på sådana godnattsagor. Era äldre syskon visade det under studenternas rörelse 2006-2007; och nu spottar ni tillbaka sagorna i deras ansikten.
Allt är alltså väl, än så länge.
Men här börjar de svåra sakerna.

Vi kan berätta vad vi lärde oss från våra kamper och nederlag (för så länge världen inte är vår kommer vi alltid att vara förlorarna) och ni kan använda våra lärdomar om ni vill:
Var inte ensamma. Ta kontakt med oss och så många människor som ni någonsin kan. Vi vet inte hur ni kan göra det, men ni kommer att komma på olika sätt. Ni har redan ockuperat era skolor och ni säger att den viktigaste anledningen är att ni inte gillar era skolor. Bra. Eftersom ni redan har tagit över dom kan ni förändras deras roll. Dela med er av ockupationerna till andra människor. Låt era skolor bli de första byggnaderna där nya sociala relationer tar form. Deras kraftfullaste vapen är att dela upp oss. Precis som ni inte tvekar att angripa polisstationer eftersom ni gör det tillsammans så får ni inte vara rädda för att ta kontakt med oss så vi kan förändra våra liv tillsammans.
Lyssna inte på någon politisk organisation (varken anarkister eller några andra). Gör vad ni måste göra. Lita på folk, inte abstrakta intriger eller idéer. Lita på era direkta kontakter med folk. Lita på era vänner och skapa så många nya vänner i kampen som möjligt. Lyssna inte på dom som säger att er kamp inte är, eller måste bli, politisk. Er kamp är i sig innehållet.
Ni har bara kampen, och det är upp till er att bevara deras framgångar. Det är bara i kampen som ni kan förändra era liv, alltså de högst verkliga relationerna mellan er och era medmänniskor.
Var inte rädda för att fortsätta framåt när ni möts av nya saker. Vi får alla saker inlurade i våra hjärnor. Ni också, fast ni är unga. Glöm aldrig detta. När vi 1991 konfronterade stanken från en ny värld var det inte lätt. Vi lärde oss att det alltid finns begränsningar.
Var inte rädd för att förstöra varor. Var inte rädd för att folk plundrar affärer. Vi tillverkar allt, och det tillhör nu er. Ni (precis som vi en gång varit) är uppfostrade att gå upp på morgonen för att producera saker som sen inte kommer att tillhöra oss. Vi kan ta tillbaka och dela på dom. På samma sätt som vi delar kärlek och vänskap.

Vi ber om ursäkt för att vi skriver detta hastigt, men vi gör det samtidigt som vi i hemlighet maskar från våra jobb. Vi är fängslade i arbetet, på samma sätt som ni är fängslade i skolor.

Nu ljuger vi för cheferna för att sticka från jobbet, vi ses på Syntagmatorget med sten i våra händer
/Proletärer”

Översatt av the brilliant minds at Kolla! Ett hett tips är att läsa vad de skriver om upproret i Rosengård.

Förlåt professorn, men jag har ett liv också

Polkagris.nu skriver om situationen på en utbildning. Ett utdrag:

Efter ett tag började missnöjet pyra bland klasskamraterna Är det bara vi som tycker att det är mycket att göra undrade en klasskompis? En annan menade att; vi har ju ändå valt att plugga. Pressen på oss var så stor att vi på ett eller annat sätt ändå tvingades att agera tillsammans.
När en lärare gått på rast låste en klasskompis dörren och talade klarspråk.
Hon hade en jävla pondus och undrare retoriskt om vi var nöjda med hur det fungerade på kursen? Efter en gemensam diskussion kom vi fram till att storma in allihop på studierektorns kontor och visa vårat missnöje. Det är vid sådana tillfällen det är viktigt att slå slag i saken. När folk är uppretade. Tyvärr gick det för mycket tid. Folk backade ur och vi gick några stycken som representanter för att prata med studierektorn. Alltså dialog istället för direkt aktion och skrämseltaktik. Studierektorn verkade så klart inte ett dugg berörd av våran kritik eftersom hon inte blev pressad. Hon såg apatiskt på oss.
En kamrat framförde att hon inte hade något liv. Att hon fick dåligt samvete av att träffa kompisar för att det tog studietid. Svaret var att vi faktiskt läser heltidsstudier.

Det stora brödupploppet…

Vi går i fjärde klass. Det är lunchrast och vi är på väg till matsalen. Det ska bjudas på gratinerade fiskbullar, en rätt som ogillas av de flesta. Som tur är finns åtminstone knäckebröd.

Framme i matsalen möts vi av en skylt: ”Max två knäckebröd per elev” Upprörda röster, några finner sig i regeln, andra försöker smuggla med sig fler smörgåsar men upptäcks av vaktande lärare eller mattanter.

På rasten efteråt är vi några elever som pratar om regeln, att vi fortfarande är hungriga, att något borde göras. Vi drar igång ett spontant demonstrationståg som skanderar ”Vi vill ha mat” och som snart drar med sig de flesta eleverna på skolgården. Vi marscherar in i matsalen och kräver att få prata med personalen. Mattanterna förklarar dock att de håller med oss men att det inte är deras beslut och att vi borde prata med rektorn. Sagt och gjort, demonstrationen går vidare.
Väl framme hos rektorn använder hon det klassiska knepet att bjuda in representanter för upproret snarare än att svara på frågor inför alla.
Vi går på det och jag och en till följer med in. Som tur är vi för barnsliga för att kunna skapa nåt samförstånd, vi äter mest upp hennes godis och petar oss i näsan med hennes pennor. Lite senare går vi därifrån utan att vara mycket klokare.

Trots allt – demonstrationen fungerade. Det var sista gången som skolan försökte begränsa antalet knäckebröd.