Skolstrejken

Vi går på en landsortskola någonstans i Sverige. Högstadiet är piss och dom flesta längtar bort. Många får åka långa turer med skolbuss varje dag. Några av oss har tur eftersom vi bor i Bruksorten där skolan ligger och följaktligen kan gå hem när vi masat oss genom dagen. För andra är det värre, dom får sitta och vänta långa timmar innan det är dags att åka hem.

Vi har ett andningshål i veckan, kort onsdag. Vi slutar vid ett-tiden och kan andas ut en stund innan vi måste ta tag i läxorna. Det är ofta de här dagarna som vi planerar att göra roliga saker tillsammans med någon kompis. Så kommer meddelandet från rektor, klassföreståndarna läser upp ordern. Det blir inga fler korta onsdagar, det är ”schematekniskt omöjligt” får vi höra. För dom som har fått stå och vänta på bussar i flera timmar spelar det inte så stor roll, det är för deras skull förändringen genomförs informerar rektor. Det skiter vi i, och vi fattar ändå inte vafan ”schematekniskt” betyder, vårat andningshål ska tas bort och det stör oss.

Vi snackar i korridorerna, mycket av det vanliga gruffet är borta, folk är förbannade. Jag vet inte vem som nämner det först men det börjar snackas om skolstrejk. Och bara några dagar efter att vi fått informationen tar vi initiativ på en KF-timme (den timmen i veckan då klassföreståndaren snackar med oss om skolutflykter, dåligt beteende och andra saker) ”Vi borde strejka” säger en i vårat kompisgäng. Läraren förhåller sig rätt neutralt, hon tittar allvarligt på oss och säger att vi inte har laglig rätt att strejka. Vissa grupper i samhället får inte strejka, som poliser och elever. Ni har ju skolplikt upplyser hon också fast hennes röst är mild.

Vi struntar i uppmaningen, efter KF-timmen är det Kemi istället för hemgång och det tänker vi inte acceptera. Vi deklarerar för läraren att vi tänker strejka, han ser lite ledsen ut med sina hundögon men vi är bestämda och jävligt starka just denna sällsamma onsdag. Flera av oss går ut, utom några pluggisar som sitter kvar, vi väser åt dom att dom är dumma i huvudet. Det hjälper inte, dom tittar ner i sina bänkar. Vi andra går ut.
Vi skanderar: Skolstrejk! Skolstrejk! Vi bankar på dörrar och folk strömmar ut i de mörka korridorerna. Vi blir fler och fler. Vi vet inte riktigt vad vi ska göra men vi går ut på skolgården. Alla har någonting att säga. ” Ähh jag skiter i om det är skolstrejk jag vill bara slippa lektion” säger någon.
En tjej som är med i elevrådet försöker ta ledningen över det hela. ”Vi måste göra detta på ett organiserat sätt och via elevrådet ställa krav. Det här är ju alldeles oorganiserat” Någon annan invänder ” Äh vafan, när har elevrådet någonsin gjort någonting, dom gör ju fan bara vad rektorn säger”. Stämningen är upphetsad, men när vi snackat en stund drar vi iväg. Dom flesta går hem medan några elevrådspolitiker går iväg för att prata med rektor.

Nästa dag är vi alla kallade till möte i matsalen. Rektor berättar var skåpet ska stå. Det är ”schematekniskt omöjligt” och vi har ingen rätt att frånvara. Det finns helt enkelt ingenting att göra, vi måste acceptera sakernas tillstånd. Han lägger till ”och så var det ju några som var ute i någon sorts `strejk´ men det tycker jag vi stryker ett streck över.” Vi säger ingenting, ingen opponerar sig. Vi är sura men håller det inombords. Vi svär lite när vi masar oss tillbaka till lektionen och till arbetsveckor som blir drygare att stå ut med för oss som inte ser skolan som det viktigaste i livet.

Så här i efterhand som vuxen kan jag tänka att han var extremt slipad våran rektor. En riktig symbol för den repressiva toleransen, en riktig slemmig sosserektor. Det känns märkligt att vi bara accepterade till sist men jag antar att vi inte var tillräckligt starka i våran kollektiva vilja att ta tag i skiten. Dessutom så hade vi ju i det svenska skolsystemet lärt oss att läraren , skolan och samhället alltid har rätt. Dom sitter inne på sanningen. Men jag är ändå stolt över strejkens spontanitet, hur vi körde över elevrådspolitikerna, trotsade lärarna, och, om så för bara några timmar, kände att initiativet låg hos själva. För en gångs skull kände vi att vi kunde lägga bort våra asociala skitkonflikter som färgade vardagen.

Vad är grejen med ”exodus”??!

Namnet studentexodus känns kanske lite onödigt obegripligt? Om vi nu är studenter som vill skriva om och för studenter – kan vi inte ha ett namn och en adress som man begriper och kommer ihåg?

Grejen är att ”exodus” – som betyder ”uttåg” – beskriver så bra vad syftet med sidan är.

Uppslagsverket Aktipedia beskriver exodus såhär:

Exodus kan ses som en utökad form av arbetsvägran som omfattar alla kapitalistiska relationer i hela den sociala fabriken och som en kollektiv strategi att vägra eller hoppa av. Kapitalismens sociala strukturer utmanas inte direkt, utan undviks istället. [...] Staten kommer inte att vittra sönder på grund av en våldsam attack, utan genom en massiv flykt. Det är dock viktig att vi samtidigt skapar ett nytt samhälle, en ny republik. Exodus blir då ett aktivt undandragande, en gigantisk kollektiv smash-and-grab raid, som inte bara vägrar finna sig i nuvarande sociala relationer, utan dessutom skapar ett alternativ till dessa.

Vi tror att skolan och framför allt universitetet är en del av samhället där denna strategi är extra lämplig. ”Exodus” är precis vad vi skapar när vi tillsammans med kursarna bestämmer oss för att lösa en uppgift så som vi vill, inte som det står i instruktionerna. Eller när vi kopierar kurslitteratur och delar med oss till kompisar.

Förhoppningen med den här sidan är att visa på det som händer ute på universiteten, men också att bidra till att fördjupa de här tendenserna så att vi kan bli modigare och bättre på att skapa en friare utbildning. På att ta det vi vill ha och har all rätt att kräva.

Det mikroskopiska vardagsmotståndet

Ny delkurs. Några få poäng inuti monstret på 15 hp som vi ska ta oss igenom fram till januari. Redan tidigare fattade vi att uppdelningen i många olika delkurser och delmoment skulle göra att vi fick jobba mycket hårdare. Några sidor här några sidor där blir tillslut en ganska stor arbetsbörda, och det ifrågasattes av flera studenter redan på introduktionen.

Instruktionen för det examinerande momentet krävde att vi skulle skriva 1 sida per text, totalt fyra texter som skulle skrivas om, få respons av andra studenter, skrivas om igen och redovisas. Allt på en dryg vecka, tillsammans med allt annat som skulle läsas, skrivas, grupparbetas, diskuteras… De aktuella texterna kändes dessutom riktigt meningslösa då de var till för att lära oss skriva enligt vissa ramar och kategorisera texter i fack snarare än att lära oss uttrycka oss. Svensklektion från 1800-talet…

Någon frågar om vi verkligen skulle skriva en hel sida per text. Andra mumlar instämmande. Läraren styr undan genom att börja prata obegripligt om något helt annat.
Som tur är frågar en annan student – ”jaha, men kan vi skriva mindre då?”. Den här gången måste läraren ge ett rakt svar, och svarar ja. Senare visar läraren exempel på andra studenters texter på OH:n. Lustigt nog är de på ca 1/2 sida var. Läraren kommenterar: ”Jo, men självklart kan det bli bra även när man skriver kort”

Den här historien kan verka meningslös, men poängen är att även en så liten sak som att ställa en kritisk fråga kan få effekt. Läraren kan ha varit välvilligt inställd hela tiden, men utan frågan skulle alla studenterna ändå gått hem och känt sig tvingade att skriva fyra sidor istället för två. Dessutom fick de tidigare studenternas kortare exempeltexter effekten att göra det svårare för läraren att hävda det som stod i instruktionen. Genom att även våra nya texter blir kortare bidrar vi inte till att driva upp tempot för dem som kommer efter oss heller.

Mer tid till fria studier – helt enkelt!