Akademisk frihet på lärarprogrammet

Nyligen hade vi en tvåveckorskurs där det examinerande litteraturseminariet klarades av redan under den första veckan. Den andra veckan ägnades åt grupparbete och diskussioner som formellt sett var helt frivilliga. Trots det deltog den absoluta majoriteten av studenterna. Under utvärderingen av momentet uttryckte flera studenter ett missnöje över att det enligt dem mindre meningsfulla litteraturseminariet varit betygssatt medan det mer arbetsintensiva och intressantare grupparbetet varit frivilligt.

Läraren hänvisade till Bolognaprocessen, som enligt henne tvingade universitetet till individuella, rättssäkra examinationsformer som utesluter grupparbete som examineringsform. Anledningen är att det försvårar bedömningen av vad varje person bidragit med till grupparbetet. Lösningen på vissa universitet eller kurser har blivit mer salstentor, men på lärarprogrammet där jag pluggar har lösningen ofta blivit en kombination av dels obligatoriska individuella moment, dels frivilliga grupparbeten, seminarier och diskussion.

Jag har tidigare jobbat på en studentkår som studentombud, där anpassningen till Bolognaprocessen var en stor fråga, med all skit (och några postiva saker) som den för med sig. Vi vände och vred på frågan om vad som var viktigast – rättssäkra examinationer för studenterna eller frihet för både studenter och lärare att vara kreativa i sitt studieupplägg. Aldrig hade vi vågat drömma om en så fantastisk lösning på problemet!

Det denna uppdelning mellan examinerande tvångsarbete och fritt kunskapssökande gör är att ge oss en chans att inom dagens byråkratiska system, med CSN-krav och poängjakt, faktiskt studera fritt. De flesta studenterna går även på de frivilliga träffarna, men de inser mer och mer att de inte behöver följa lärarnas instruktioner till punkt och pricka. Utan betyg – vem kan straffa dig om du löser uppgiften som du själv vill, eller fokuserar på något helt annat? Det öppnar för fria ytor där vi kan lära oss det vi vill.

Som om det inte vore nog minskar risken för det klassiska grupparbetesproblemet, med betygsjagande, inställsamma pluggisar mot slöa omotiverade slackers. Utan betyg blir det meningslöst att försöka tvinga någon annan dit man vill och grupparbeten kan faktiskt bli de fria kreativa samarbeten de var tänkta att vara.

Ett första bra steg mot akademisk frihet har tagits på Linköpings universitet. Kanske dyker jag ner i det här och återkommer när jag snackat med både studenter och lärare.

// Lärarstudent

Mer om bolognaprocessen
Stocholms universitets studentkårs temasida ger lite information

Om ”akademisk frihet”
Används oftast om frihet för professionella forskare. Borde användas oftare även av oss på grundutbildning. Dessutom är dessa delvis sammankopplade – när våra lärare tvingas lägga mer tid på att kontrollera oss, får de mindre fri tid till sitt eget arbete.