Söndag 28 februari övertäcktes övervakningskameror på Rambergsskolan med brun färg. Det är andra gången aktionen utförs och syftet är att visa på det missnöje vi känner inför övervakningen av eleverna.

Budskapet ”Kameror: Nej – Rastvakter: Ja” sprayades på fasaden. Vi hoppas att den här yttringen kan leda till en diskussion mellan föräldrar/skolledning där man väger för och nackdelarna med kameraövervakade skolgårdar.

Oavsett om kamerorna används för att skydda elever från varandra eller från ”yttre hot” så tror vi att problemet kan lösas om lärare turas om att vistas på skolgården. Även när vädret kräver täckjacka.

/Förbannade Storasyskon

(från motkraft.net)

Konflikten blossade upp pga av förhandlingar om nedskärningar vilket resulterade i att studenter tillsammans med personal på universitetet i Wien ockuperade dess största föreläsningssal. Idag rapporteras det att det befann sig 2 500 personer i föreläsningssalen och runt omkring.

”[...]the reason why this was possible is that we just did it, with a few hundred people and with effective and fast mobilization, by sms, email lists and most of all, by running from lecture to lecture, introducing whywe are doing this and inviting students to join.”

Det ska bli mycket intressant att se hur det hela utvecklar sig, vilka övriga kommunikationsformer som används osv.

Läs mer:
New school in exile (engelska)
Emancipating education for all (engelska, även om andra småockupationer i wien)
Freie bildung (tyska…)
Der standard (tyska)

Läs den!

Vi har ett andningshål i veckan, kort onsdag. Vi slutar vid ett-tiden och kan andas ut en stund innan vi måste ta tag i läxorna. Det är ofta de här dagarna som vi planerar att göra roliga saker tillsammans med någon kompis. Så kommer meddelandet från rektor, klassföreståndarna läser upp ordern. Det blir inga fler korta onsdagar, det är ”schematekniskt omöjligt” får vi höra. För dom som har fått stå och vänta på bussar i flera timmar spelar det inte så stor roll, det är för deras skull förändringen genomförs informerar rektor. Det skiter vi i, och vi fattar ändå inte vafan ”schematekniskt” betyder, vårat andningshål ska tas bort och det stör oss.

Vi snackar i korridorerna, mycket av det vanliga gruffet är borta, folk är förbannade. Jag vet inte vem som nämner det först men det börjar snackas om skolstrejk. Och bara några dagar efter att vi fått informationen tar vi initiativ på en KF-timme (den timmen i veckan då klassföreståndaren snackar med oss om skolutflykter, dåligt beteende och andra saker) ”Vi borde strejka” säger en i vårat kompisgäng. Läraren förhåller sig rätt neutralt, hon tittar allvarligt på oss och säger att vi inte har laglig rätt att strejka. Vissa grupper i samhället får inte strejka, som poliser och elever. Ni har ju skolplikt upplyser hon också fast hennes röst är mild.

Vi struntar i uppmaningen, efter KF-timmen är det Kemi istället för hemgång och det tänker vi inte acceptera. Vi deklarerar för läraren att vi tänker strejka, han ser lite ledsen ut med sina hundögon men vi är bestämda och jävligt starka just denna sällsamma onsdag. Flera av oss går ut, utom några pluggisar som sitter kvar, vi väser åt dom att dom är dumma i huvudet. Det hjälper inte, dom tittar ner i sina bänkar. Vi andra går ut.
Vi skanderar: Skolstrejk! Skolstrejk! Vi bankar på dörrar och folk strömmar ut i de mörka korridorerna. Vi blir fler och fler. Vi vet inte riktigt vad vi ska göra men vi går ut på skolgården. Alla har någonting att säga. ” Ähh jag skiter i om det är skolstrejk jag vill bara slippa lektion” säger någon.
En tjej som är med i elevrådet försöker ta ledningen över det hela. ”Vi måste göra detta på ett organiserat sätt och via elevrådet ställa krav. Det här är ju alldeles oorganiserat” Någon annan invänder ” Äh vafan, när har elevrådet någonsin gjort någonting, dom gör ju fan bara vad rektorn säger”. Stämningen är upphetsad, men när vi snackat en stund drar vi iväg. Dom flesta går hem medan några elevrådspolitiker går iväg för att prata med rektor.

Nästa dag är vi alla kallade till möte i matsalen. Rektor berättar var skåpet ska stå. Det är ”schematekniskt omöjligt” och vi har ingen rätt att frånvara. Det finns helt enkelt ingenting att göra, vi måste acceptera sakernas tillstånd. Han lägger till ”och så var det ju några som var ute i någon sorts `strejk´ men det tycker jag vi stryker ett streck över.” Vi säger ingenting, ingen opponerar sig. Vi är sura men håller det inombords. Vi svär lite när vi masar oss tillbaka till lektionen och till arbetsveckor som blir drygare att stå ut med för oss som inte ser skolan som det viktigaste i livet.

Så här i efterhand som vuxen kan jag tänka att han var extremt slipad våran rektor. En riktig symbol för den repressiva toleransen, en riktig slemmig sosserektor. Det känns märkligt att vi bara accepterade till sist men jag antar att vi inte var tillräckligt starka i våran kollektiva vilja att ta tag i skiten. Dessutom så hade vi ju i det svenska skolsystemet lärt oss att läraren , skolan och samhället alltid har rätt. Dom sitter inne på sanningen. Men jag är ändå stolt över strejkens spontanitet, hur vi körde över elevrådspolitikerna, trotsade lärarna, och, om så för bara några timmar, kände att initiativet låg hos själva. För en gångs skull kände vi att vi kunde lägga bort våra asociala skitkonflikter som färgade vardagen.

Motkraft

Perstorp: protester mot omorganisation (införande av nivågruppering) av högstadium

Hyllinge: protester mot omorganisation (avskaffande av nivågruppering)

Göteborg: elever protesterar mot flytt av gymnasieskola

Finnerödja: elever protesterar mot flytt av mellanstadium

Ronneby: protester mot nedläggning av högstadium (även radio, där skolpolitikern Nils-Ingmar Thorell ger arrogansen ett nytt ansikte)

Leksand: protestbrev när lärare sparkas

Landskrona: åtgärder mot stök respektlösa, enligt eleverna

Sjöbo: Elever i protest mot ny pedagogik

Borlänge: elever upprörda över låsning av skolan

Ur artikeln:
Det enda vi får vara med och säga till något om är om det ska vara hallon- eller lingondricka i matsalen. Jo, vi fick också igenom att vi ska sätta upp klockor. Men när det gäller större saker, som att låsa in oss elever, bekymrar de sig inte om att lyssna.
I slutet av förra året sattes protestlistor om inlåsningen upp på skolan, underskrivna av elevrådets styrelse.
-De revs ner för att det innehöll tvivelaktigt innehåll. De syftade på att vi skrivit ”låsta Haga”, berättar Emma Engström, K3.

Till att börja med – kursutvärderingar. Skriftliga eller muntliga, de ses ofta av både studenter och lärare som själva essensen i allt studentinflytande. Men ärligt talat – vad fan ska vi med dem till? I bästa fall kanske de bidrar till att kursledningen får några nya idéer och ändrar lite på kursen till nästa gång, samt att studentkåren kan använda de skriftliga utvärderingarna för att visa på vad ”studenterna” (som om vi var ett kollektiv på det sättet) tycker och försöka pressa för förändring. I värsta fall – oftare – bidrar de bara till att kanalisera missnöjet på ett ofarligt sätt och glöms sen bort. Men den viktigaste poängen – jag skiter väl i nästa årskull studenter – jag vill ju förbättra min egen utbildning!

En annan tanke – kursledningen försvarade sin älskade kurs med näbbar och klor. De var aggressiva från början, ja redan innan vi hade börjat skälla. Och 99% av kritiken bemöttes med ”Så hade vi inte planerat, då är det den enskilda läraren som gjort fel”. Ok, så varför sitter jag här och pratar med dig??? Det verkade mer och mer självklart att vi inte borde ha släpat oss dit över huvud taget, utan lagt energin på att bråka on the go i våra respektive smågrupper.

Som studenter och lärare har vi ofta mycket att vinna på att alliera oss med varandra, förutsatt att lärarna kan släppa en del av kontrollbehoven som lätt kan upppstå när man har ”ansvar” för en stor grupp studenter. Tillsammans kan vi skapa ett friare inlärningsklimat där lärarna skiter i kursledningens sovjetiska masterplans och vi får kunskapa fritt. Vår gemensamma fiende är utan tvekan kursledning och administration. Fuck’em.

Benny Dagan hade nyss börjat sitt tal när fyra studenter ställde sig upp med vita t-shirts med texten ”Gaza”, ropandes ”Gaza solidaritet!”. Alla fyra blev utsläpade av polisen. Även en man blev utsläpad då han upprepade gånger frågade hur UF kunde bjuda in ambassadören att tala oemotsagd. Alla fem kördes till polisstationen, där de fick sitta i enskilda celler fram till åttatiden på kvällen.

Vi har fått tag på en av demonstranterna och bett honom berätta.

Vad protesterade ni mot?

Hamas desperata raketer har dödat ett fåtal människor. Israels attack på Gaza har dödat över 1300 personer. Jag har aldrig tidigare engagerat mig i konflikten, men det är svårt att inte ta ställning när man ser de siffrorna.

Israels ambassadör, såväl som representanter för UF, har kritiserat de som protesterat och kallat dem odemokratiska. Vad tycker du om skokastningen i Stockholm? Hur försvarar du handlingen att störa ett möte?

Det är inte demokrati att stillatigande se på när en massaker begås. Det är inte demokrati att låta en representant för en mördarstat tala utan att protestera. Om Utrikespolitiska föreningen hade haft någon som helst respekt för offren i konflikten hade de inte låtit Israels ambassadör sprida sin hatpropaganda oemotsagd i detta läge, när bomberna knappt har tystnat.
Samtidigt är det här bara ett exempel på hur vi förväntas ta Israels parti ”by default”. Samtidigt som detta sker i Linköping, censureras i Norrköping en palestinsk fotoutsällning om kriget. Det är skrämmande och knappast demokratiskt.

Så du tycker att UF gjorde fel som bjöd in ambassadören?

Hade UF haft en human demokratisyn så hade de velat ha protester. De kunde ha låtit protesterna bidra till att väga upp det faktum att en representant för en fascistisk folkmördarstat får hålla låda oemotsagd. Men många åhörare har vittnat om att UFs diskussionsledare gjorde allt för att hindra kritiska röster att komma till tals, medan Israelvänner i publiken fick betydligt mer talutrymme. Det är oacceptabelt. En fri diskussion förutsätter att alla får komma till tals på lika villkor, och det förutsätter att man låter folk vara upprörda när 1300 människor har mördats.

De som motsatte sig protesten påstår sig förespråka dialog. Är det möjligt att hålla en dialog i dagens läge? Finns det någon lösning på konflikten?

Jag tror naturligtvis inte att jag har en färdig lösning på det. Vi som demonstrerade såg en av världens militärt starkaste nationer smula sönder ett civilt samhälle och protesterade så gott vi kunde.

Men jag tror ändå att en grundförutsättning för fred är att vanliga människor, arbetare och studenter i både Israel och Palestina går ihop och kastar sina odemokratiska, krigshetsande ledare åt sidan. Det kanske inte räcker, men det är en början. Förhoppningsvis skulle de röster på båda sidor som hoppas på att bygga ett gemensamt samhälle då ha en chans att överrösta bomberna.

Läs mer:

Corren skriver om protesterna

Filmklipp på Correns hemsida

Filmklipp och notis på Svt:s hemsida

En student bloggar om föreläsningen (mer om vad som hände senare i föreläsningen)

Arbetarklass.se skriver om protesterna (mer info om vad som hände utanför salen)

”Sko kastades på Israels ambassadör”

”Brittiska universitet ockuperade i solidaritet med Palestina”

Det var Utrikespolitiska föreningen vid Stockholms universitet som hade bjudit in Israels ambassadör Benjamin Dagan. Dagan var inbjuden för att tala om det kommande valet i Israel, men mötet kom att handla mer om Israels krig i Gaza. Ambassadören försvarade kriget och menade att Hamas var skyldiga till situationen.

En kvart in i föreläsningen kastade en kvinna en sko på ambassadören samtidigt som hon skrek ”Israel – mördare!”. Strax därefter kastades två böcker och ett block av en man i publiken som ropade ”Intifadan visar vägen!”. De båda greps av polis och säkerhetspolis.

Se film på YouTube.

Under sista veckan i januari ockuperades föreläsningssalar och gemensamma utrymmen på en mängd universitet i Storbritannien. Krav har ställts på att universiteten ska fördöma Israels attack mot befolkningen i Gaza, och vid King’s College i London kräver studenterna att den Israeliska presidenten Shimon Peres hedersdoktorat ska dras in.