Lästips: Uppror i kunskapsfabriken

Dom ljuger har lagt upp en text om en strejk på en gymnasieskola i Malmö. Texten beskriver elevernas kamp mot nedskärningar, stöd från lärare och rektor men också svek av partipolitiska elevrådsmedlemmar.

Läs den!

Skolstrejken

Vi går på en landsortskola någonstans i Sverige. Högstadiet är piss och dom flesta längtar bort. Många får åka långa turer med skolbuss varje dag. Några av oss har tur eftersom vi bor i Bruksorten där skolan ligger och följaktligen kan gå hem när vi masat oss genom dagen. För andra är det värre, dom får sitta och vänta långa timmar innan det är dags att åka hem.

Vi har ett andningshål i veckan, kort onsdag. Vi slutar vid ett-tiden och kan andas ut en stund innan vi måste ta tag i läxorna. Det är ofta de här dagarna som vi planerar att göra roliga saker tillsammans med någon kompis. Så kommer meddelandet från rektor, klassföreståndarna läser upp ordern. Det blir inga fler korta onsdagar, det är ”schematekniskt omöjligt” får vi höra. För dom som har fått stå och vänta på bussar i flera timmar spelar det inte så stor roll, det är för deras skull förändringen genomförs informerar rektor. Det skiter vi i, och vi fattar ändå inte vafan ”schematekniskt” betyder, vårat andningshål ska tas bort och det stör oss.

Vi snackar i korridorerna, mycket av det vanliga gruffet är borta, folk är förbannade. Jag vet inte vem som nämner det först men det börjar snackas om skolstrejk. Och bara några dagar efter att vi fått informationen tar vi initiativ på en KF-timme (den timmen i veckan då klassföreståndaren snackar med oss om skolutflykter, dåligt beteende och andra saker) ”Vi borde strejka” säger en i vårat kompisgäng. Läraren förhåller sig rätt neutralt, hon tittar allvarligt på oss och säger att vi inte har laglig rätt att strejka. Vissa grupper i samhället får inte strejka, som poliser och elever. Ni har ju skolplikt upplyser hon också fast hennes röst är mild.

Vi struntar i uppmaningen, efter KF-timmen är det Kemi istället för hemgång och det tänker vi inte acceptera. Vi deklarerar för läraren att vi tänker strejka, han ser lite ledsen ut med sina hundögon men vi är bestämda och jävligt starka just denna sällsamma onsdag. Flera av oss går ut, utom några pluggisar som sitter kvar, vi väser åt dom att dom är dumma i huvudet. Det hjälper inte, dom tittar ner i sina bänkar. Vi andra går ut.
Vi skanderar: Skolstrejk! Skolstrejk! Vi bankar på dörrar och folk strömmar ut i de mörka korridorerna. Vi blir fler och fler. Vi vet inte riktigt vad vi ska göra men vi går ut på skolgården. Alla har någonting att säga. ” Ähh jag skiter i om det är skolstrejk jag vill bara slippa lektion” säger någon.
En tjej som är med i elevrådet försöker ta ledningen över det hela. ”Vi måste göra detta på ett organiserat sätt och via elevrådet ställa krav. Det här är ju alldeles oorganiserat” Någon annan invänder ” Äh vafan, när har elevrådet någonsin gjort någonting, dom gör ju fan bara vad rektorn säger”. Stämningen är upphetsad, men när vi snackat en stund drar vi iväg. Dom flesta går hem medan några elevrådspolitiker går iväg för att prata med rektor.

Nästa dag är vi alla kallade till möte i matsalen. Rektor berättar var skåpet ska stå. Det är ”schematekniskt omöjligt” och vi har ingen rätt att frånvara. Det finns helt enkelt ingenting att göra, vi måste acceptera sakernas tillstånd. Han lägger till ”och så var det ju några som var ute i någon sorts `strejk´ men det tycker jag vi stryker ett streck över.” Vi säger ingenting, ingen opponerar sig. Vi är sura men håller det inombords. Vi svär lite när vi masar oss tillbaka till lektionen och till arbetsveckor som blir drygare att stå ut med för oss som inte ser skolan som det viktigaste i livet.

Så här i efterhand som vuxen kan jag tänka att han var extremt slipad våran rektor. En riktig symbol för den repressiva toleransen, en riktig slemmig sosserektor. Det känns märkligt att vi bara accepterade till sist men jag antar att vi inte var tillräckligt starka i våran kollektiva vilja att ta tag i skiten. Dessutom så hade vi ju i det svenska skolsystemet lärt oss att läraren , skolan och samhället alltid har rätt. Dom sitter inne på sanningen. Men jag är ändå stolt över strejkens spontanitet, hur vi körde över elevrådspolitikerna, trotsade lärarna, och, om så för bara några timmar, kände att initiativet låg hos själva. För en gångs skull kände vi att vi kunde lägga bort våra asociala skitkonflikter som färgade vardagen.

Tankar från en kursutvärering

Här om dagen hamnade jag på en kursutvärdering, där representanter från alla seminariegrupper skulle träffa kursledningen och prata om kursen. Någon representant var jag dock inte, det var bara ingen annan som hade kommit ihåg att gå så jag tänkte att jag lika gärna kunde kolla vad som hände. Det blev en ganska förvirrande upplevelse, dels på grund av att jag inte ätit på hela dagen, dels på grund av att det bara var fyra studenter där, samt två från kursledningen. Tänkte åtminstone slänga ut lite lösa tankar som dök upp i mitt huvud.

Till att börja med – kursutvärderingar. Skriftliga eller muntliga, de ses ofta av både studenter och lärare som själva essensen i allt studentinflytande. Men ärligt talat – vad fan ska vi med dem till? I bästa fall kanske de bidrar till att kursledningen får några nya idéer och ändrar lite på kursen till nästa gång, samt att studentkåren kan använda de skriftliga utvärderingarna för att visa på vad ”studenterna” (som om vi var ett kollektiv på det sättet) tycker och försöka pressa för förändring. I värsta fall – oftare – bidrar de bara till att kanalisera missnöjet på ett ofarligt sätt och glöms sen bort. Men den viktigaste poängen – jag skiter väl i nästa årskull studenter – jag vill ju förbättra min egen utbildning!

En annan tanke – kursledningen försvarade sin älskade kurs med näbbar och klor. De var aggressiva från början, ja redan innan vi hade börjat skälla. Och 99% av kritiken bemöttes med ”Så hade vi inte planerat, då är det den enskilda läraren som gjort fel”. Ok, så varför sitter jag här och pratar med dig??? Det verkade mer och mer självklart att vi inte borde ha släpat oss dit över huvud taget, utan lagt energin på att bråka on the go i våra respektive smågrupper.

Som studenter och lärare har vi ofta mycket att vinna på att alliera oss med varandra, förutsatt att lärarna kan släppa en del av kontrollbehoven som lätt kan upppstå när man har ”ansvar” för en stor grupp studenter. Tillsammans kan vi skapa ett friare inlärningsklimat där lärarna skiter i kursledningens sovjetiska masterplans och vi får kunskapa fritt. Vår gemensamma fiende är utan tvekan kursledning och administration. Fuck’em.

Linköpings universitet skiter i Högskoleförordningen (del 1)

Av alla regler som universitet och högskolor bryter mot ligger förmodligen regeln om antal omtentor i topp. Enligt Högskoleförordningen har vi rätt till minst fem chanser att tenta av en genomgången kurs. Detta är något som studenter kämpat sig till och som ger en viss säkerhet i de drivor av godtyckliga och undermåliga tentor som vi tvingas göra.

Vi har pratat med två studenter som läser på Lärarprogrammet på Linköpings universitet.  De berättar att programmet nu som regel ger två omtentor. Missar man dem är man tvungen att hoppa på nästa årskull lärarstudenter och läsa deras motsvarande kurs – oavsett om litteraturen ändrats och om de har tenta på samma vecka som ens egen ordinarie kurs. De berättar också att vissa delkurser och moment bara innehåller en chans till omtenta – sen är det bara att snällt invänta kommande års utbildning och hoppas att den innehåller ett motsvarande moment. En av studenterna säger:

- När jag frågade om antalet omtentor, som även enligt universitetets egen regelbok ska vara minst fem, så fick jag bara höra att ”det är det nya systemet”. Åsikten uppifrån verkar vara att kurserna ändå ändras så lite från år till år och att om man är så dum att man behöver mer än två omtentor så förtjänar man att läsa om kursen.

Vi pratar med en annan student som läser litteraturvetenskap. Där har de bara ett omtentatillfälle. Hen berättar:

- Jag hade länge tänkt åka och hälsa på några kompisar som bor i London. Som student är det ju inte helt lätt att ha råd med flygbiljetter, men jag hade varit ute i riktigt god tid och fixat en biljett för några hundra. När jag sen fick underkänt på min tenta – på grund av otydliga instruktioner från läraren dessutom – så visar det sig att den enda omtentan ligger samma dag som jag hade köpt flygbiljett. Jag vet inte hur jag ska fixa det, på Ryan air får man ju inte direkt något avbeställningsskydd om man säger så..

Någon kanske invänder att en extra chans borde vara mer än nog – vem behöver egentligen fyra-fem försök på sig att klara en tenta?

För det första kan man ju fråga sig – om nu någon behöver så många chanser, kanske bara på en enda kurs, ska den då nekas det och istället få veta att den inte platsar på högskolan?
För det andra – det är ganska lätt att missa omtentatillfällen på grund av extrajobb, sjukdom, andra tentor eller uppgifter samtidigt, personliga orsaker och så vidare. Att ha minst fem chanser är ett sätt att öka chansen att hitta en tid som ger en en ärlig chans att hinna plugga.

Det är också intressant att fråga sig varför många utbildningar skär ner på antalet omtentatillfällen. En tendens man kan se är att de mer resursstarka tekniska och naturvetenskapliga utbildningarna erbjuder omtentor även för den som redan fått godkänt (detta gäller t.ex. på KTH i Stockholm), medan ”utblottade” humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen drar in. Deta gör att man kan tolka omtentorna i ekonomiska termer – omtentor kostar pengar.

Men stämmer det verkligen?

Humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen – och framför allt lärarprogrammen – använder betydligt fler hemtentor än de tekniska/naturvetenskapliga ämnena. Och en hemtenta kräver varken tentasal eller tentavakt. Egentligen krävs inte ens att läraren byter ut tentafrågorna – det är knappast fusk att få extra tid med en hemtenta. Vissa utbildningar ger samma tentafråga även vid omtenta, men tack vare någon förvirrad bild av ”rättvis tävlan” sitter lärarna på många utbildningar och formulerar nya frågor. Trots att det inte finns några incitament för studenter att sitta längre med tentan utan noggranna tidsramar (sölar man så kommer man ju bara efter med nästa delkurs istället…).

Det struntar de flesta utbildningar i. Istället sitter överarbetade lärare helt i onödan och skriver nya tentafrågor för att försvåra livet för sina lika överarbetade studenter. Dags att snacka ihop sig med lärarna?

Kolla in vad Högskoleförordningen säger om tentor. (Kapitel 6, § 21)

Akademisk frihet på lärarprogrammet

Nyligen hade vi en tvåveckorskurs där det examinerande litteraturseminariet klarades av redan under den första veckan. Den andra veckan ägnades åt grupparbete och diskussioner som formellt sett var helt frivilliga. Trots det deltog den absoluta majoriteten av studenterna. Under utvärderingen av momentet uttryckte flera studenter ett missnöje över att det enligt dem mindre meningsfulla litteraturseminariet varit betygssatt medan det mer arbetsintensiva och intressantare grupparbetet varit frivilligt.

Läraren hänvisade till Bolognaprocessen, som enligt henne tvingade universitetet till individuella, rättssäkra examinationsformer som utesluter grupparbete som examineringsform. Anledningen är att det försvårar bedömningen av vad varje person bidragit med till grupparbetet. Lösningen på vissa universitet eller kurser har blivit mer salstentor, men på lärarprogrammet där jag pluggar har lösningen ofta blivit en kombination av dels obligatoriska individuella moment, dels frivilliga grupparbeten, seminarier och diskussion.

Jag har tidigare jobbat på en studentkår som studentombud, där anpassningen till Bolognaprocessen var en stor fråga, med all skit (och några postiva saker) som den för med sig. Vi vände och vred på frågan om vad som var viktigast – rättssäkra examinationer för studenterna eller frihet för både studenter och lärare att vara kreativa i sitt studieupplägg. Aldrig hade vi vågat drömma om en så fantastisk lösning på problemet!

Det denna uppdelning mellan examinerande tvångsarbete och fritt kunskapssökande gör är att ge oss en chans att inom dagens byråkratiska system, med CSN-krav och poängjakt, faktiskt studera fritt. De flesta studenterna går även på de frivilliga träffarna, men de inser mer och mer att de inte behöver följa lärarnas instruktioner till punkt och pricka. Utan betyg – vem kan straffa dig om du löser uppgiften som du själv vill, eller fokuserar på något helt annat? Det öppnar för fria ytor där vi kan lära oss det vi vill.

Som om det inte vore nog minskar risken för det klassiska grupparbetesproblemet, med betygsjagande, inställsamma pluggisar mot slöa omotiverade slackers. Utan betyg blir det meningslöst att försöka tvinga någon annan dit man vill och grupparbeten kan faktiskt bli de fria kreativa samarbeten de var tänkta att vara.

Ett första bra steg mot akademisk frihet har tagits på Linköpings universitet. Kanske dyker jag ner i det här och återkommer när jag snackat med både studenter och lärare.

// Lärarstudent

Mer om bolognaprocessen
Stocholms universitets studentkårs temasida ger lite information

Om ”akademisk frihet”
Används oftast om frihet för professionella forskare. Borde användas oftare även av oss på grundutbildning. Dessutom är dessa delvis sammankopplade – när våra lärare tvingas lägga mer tid på att kontrollera oss, får de mindre fri tid till sitt eget arbete.

Förlåt professorn, men jag har ett liv också

Polkagris.nu skriver om situationen på en utbildning. Ett utdrag:

Efter ett tag började missnöjet pyra bland klasskamraterna Är det bara vi som tycker att det är mycket att göra undrade en klasskompis? En annan menade att; vi har ju ändå valt att plugga. Pressen på oss var så stor att vi på ett eller annat sätt ändå tvingades att agera tillsammans.
När en lärare gått på rast låste en klasskompis dörren och talade klarspråk.
Hon hade en jävla pondus och undrare retoriskt om vi var nöjda med hur det fungerade på kursen? Efter en gemensam diskussion kom vi fram till att storma in allihop på studierektorns kontor och visa vårat missnöje. Det är vid sådana tillfällen det är viktigt att slå slag i saken. När folk är uppretade. Tyvärr gick det för mycket tid. Folk backade ur och vi gick några stycken som representanter för att prata med studierektorn. Alltså dialog istället för direkt aktion och skrämseltaktik. Studierektorn verkade så klart inte ett dugg berörd av våran kritik eftersom hon inte blev pressad. Hon såg apatiskt på oss.
En kamrat framförde att hon inte hade något liv. Att hon fick dåligt samvete av att träffa kompisar för att det tog studietid. Svaret var att vi faktiskt läser heltidsstudier.

Elevstrejk mot nedskärningar

Ännu en berättelse från Motarbetaren.se, om en elevstrejk 2007:

Eleverna reagerar mot att fem lärare ska kickas och den genomgripande omorganisering som skapat kaos på skolan. Vissa elever som går sista året kan under sista tiden få nya lärare i uppåt nio olika ämnen.

Det var under ett informationsmöte på måndagsmorgonen som rektor Lotta Fahle förklarade för eleverna att de inte har ett skit att säga till om vad det gäller omorganiseringen. Tydligen har det hotats med strejk tidigare men eleverna tog nu steget fullt ut.

Skolans fotbollsplan fylldes av strejkande elever i det vackra vädret.

- Vi känner oss jättebesvikna. Rektorn beter sig väldigt respektlöst och det är något som de flesta inte gillar.

Eleverna är trötta på att bli behandlade som omyndiga snorungar. Man vill inte heller bli av med de lärare man känner och är vana vid. Betygshetsarna är också oroliga över att de inte kommer få rättvisa betyg av de nya lärarna.

Under förmiddagen var det ganska lugnt på skolan. Lite skrik på rektorns avgång bara. Men lite senare på eftermiddagen ilsknar studenterna till. Det kastas ägg på rektorsexpeditionen och skolfasaden.

- Vi skrek att vi inte gillar Lotta Fahle för att hon bara tänker på sig själv. Hon ville inte ens komma ut och prata med oss.

- Men nu har hon hört vad vi tycker, hoppas att hon ändrar sig. Något måste de ju göra för ingen går till lektionerna.

- Vi kommer att strejka så länge som det behövs, men i morgon tar vi med oss filtar.

Strejken slås ner

Idag på morgonen samlades eleverna i skolaulan. Där krossade skolledningen strejken med en blandning av olika hot och straffåtgärder. För det första skulle sommarlovet kortas av om de fortsatte strejka. För det andra skulle all frånvaro under strejken räknas som skolk. Rektor Lotta Fahle avrundar det hela med några visdomens ord vem det är som härskar.

- Hon sa till oss att vi ändå inte kan göra något för att påverka, och att vi inte har något att säga till om.

Efter detta fick studenterna torka av rektorsexpeditionen, torka golv och ta bort klotter riktat mot skolledningen.

En titt på omorganiseringen

I arbetet med omorganiseringen under läsåret så verkar det ha kört ihop sig ganska rejält mellan lärarna och rektorn. Fackets huvudskyddsombud blandades in och förvaltningschefen tvingades gå in och styra upp. Rektorn är ganska hård i nyporna när det gäller att genomföra kommunens nedskärningar och arbetsrationaliseringar. En rolig detalj är att hon för eleverna under tisdagsmorgonens möte rättfärdigade omorganisationen på följande vis:

- Hon sa att det var lärarna själva som ville ha den nya organisationen, att det var lärarnas beslut, säger en 8:e klassare.

Vilken järnlady. Hon omsätter kommunens nedskärningar med knuten pansarnäve.

Spontan elevstrejk i Finnspång

Motarbetaren.se berättar om en spontan elevstrejk i Finnspång 2007:

- Luften känns tung och man har alltid ont i huvudet när man är i skolan.

De flesta elever har känningar av den dåliga luften på Grosvadsskolan. Huvudvärken och svidande ögon är vardag för högstadieeleverna i den lilla orten Finnspång, strax utanför Norrköping.

För någon vecka sedan fick eleverna nog. Från mun till mun och via lappar sprids ”ryktet” att alla elever skall träffas i cafeterian vid kl 9. Över 150 elever hann sitta i 20 minuter innan rektor Marika Andersson stövlade in och läste upprorslagen för de vilt strejkande.

- Jag betraktar frånvaron som skolk!

Hon skyller elevernas olydnad på en SO lektion där de diskuterat ”arbetsmarknadens parter” och strejkrätten. Tydligen skall eleverna missförstått hur det går till i verkligheten. Iaf så som Marika ser på verkligheten. Enligt vår kära rektor så finns det inga som helst motsättningar mellan fångar och lägervakter. Eleverna måste lära sig sin plats. Som elever skall de hålla sig på mattan och lyda precis som de ska göra när de är vuxna och slavar i det underbara arbetslivet. Det är ju en av de viktigaste lärdomarna skolan bidrar med!

Hon är dessutom upprörd över att de drivande eleverna inte satt ut sina namn när de skrivit de lappar som manat till uppror. Vet de inte sitt eget bästa? Hur skall överheten snabbt och smidigt kunna slå ner eleverna när de själva gör något åt sin situation? Dagens ungdom…

Som tur var kunde den drivande elevgruppen identifieras och kallas in till rektorn för att tas i upptukt. Hon förklarade med myndig stämma hur en strejk går till i sverige. Att man inte får ta något eget initativ överhuvudtaget. Att allt skall skötas centralt av några avlönade pampar med tungan upp i företagsägarnas rövar. Simple as that. När det strejkas är det enbart ett välregiserat skådespel med happy ending och inget annat.

Eftersom de flesta eleverna deltog i dumheterna så tvingades även varje klass genomgå en ordentlig uppsträckning med samma innehåll som de drivande fick av ordförand… eh rektor Marika.

Det stora brödupploppet…

Vi går i fjärde klass. Det är lunchrast och vi är på väg till matsalen. Det ska bjudas på gratinerade fiskbullar, en rätt som ogillas av de flesta. Som tur är finns åtminstone knäckebröd.

Framme i matsalen möts vi av en skylt: ”Max två knäckebröd per elev” Upprörda röster, några finner sig i regeln, andra försöker smuggla med sig fler smörgåsar men upptäcks av vaktande lärare eller mattanter.

På rasten efteråt är vi några elever som pratar om regeln, att vi fortfarande är hungriga, att något borde göras. Vi drar igång ett spontant demonstrationståg som skanderar ”Vi vill ha mat” och som snart drar med sig de flesta eleverna på skolgården. Vi marscherar in i matsalen och kräver att få prata med personalen. Mattanterna förklarar dock att de håller med oss men att det inte är deras beslut och att vi borde prata med rektorn. Sagt och gjort, demonstrationen går vidare.
Väl framme hos rektorn använder hon det klassiska knepet att bjuda in representanter för upproret snarare än att svara på frågor inför alla.
Vi går på det och jag och en till följer med in. Som tur är vi för barnsliga för att kunna skapa nåt samförstånd, vi äter mest upp hennes godis och petar oss i näsan med hennes pennor. Lite senare går vi därifrån utan att vara mycket klokare.

Trots allt – demonstrationen fungerade. Det var sista gången som skolan försökte begränsa antalet knäckebröd.

Det mikroskopiska vardagsmotståndet

Ny delkurs. Några få poäng inuti monstret på 15 hp som vi ska ta oss igenom fram till januari. Redan tidigare fattade vi att uppdelningen i många olika delkurser och delmoment skulle göra att vi fick jobba mycket hårdare. Några sidor här några sidor där blir tillslut en ganska stor arbetsbörda, och det ifrågasattes av flera studenter redan på introduktionen.

Instruktionen för det examinerande momentet krävde att vi skulle skriva 1 sida per text, totalt fyra texter som skulle skrivas om, få respons av andra studenter, skrivas om igen och redovisas. Allt på en dryg vecka, tillsammans med allt annat som skulle läsas, skrivas, grupparbetas, diskuteras… De aktuella texterna kändes dessutom riktigt meningslösa då de var till för att lära oss skriva enligt vissa ramar och kategorisera texter i fack snarare än att lära oss uttrycka oss. Svensklektion från 1800-talet…

Någon frågar om vi verkligen skulle skriva en hel sida per text. Andra mumlar instämmande. Läraren styr undan genom att börja prata obegripligt om något helt annat.
Som tur är frågar en annan student – ”jaha, men kan vi skriva mindre då?”. Den här gången måste läraren ge ett rakt svar, och svarar ja. Senare visar läraren exempel på andra studenters texter på OH:n. Lustigt nog är de på ca 1/2 sida var. Läraren kommenterar: ”Jo, men självklart kan det bli bra även när man skriver kort”

Den här historien kan verka meningslös, men poängen är att även en så liten sak som att ställa en kritisk fråga kan få effekt. Läraren kan ha varit välvilligt inställd hela tiden, men utan frågan skulle alla studenterna ändå gått hem och känt sig tvingade att skriva fyra sidor istället för två. Dessutom fick de tidigare studenternas kortare exempeltexter effekten att göra det svårare för läraren att hävda det som stod i instruktionen. Genom att även våra nya texter blir kortare bidrar vi inte till att driva upp tempot för dem som kommer efter oss heller.

Mer tid till fria studier – helt enkelt!