Tankar från en kursutvärering

Här om dagen hamnade jag på en kursutvärdering, där representanter från alla seminariegrupper skulle träffa kursledningen och prata om kursen. Någon representant var jag dock inte, det var bara ingen annan som hade kommit ihåg att gå så jag tänkte att jag lika gärna kunde kolla vad som hände. Det blev en ganska förvirrande upplevelse, dels på grund av att jag inte ätit på hela dagen, dels på grund av att det bara var fyra studenter där, samt två från kursledningen. Tänkte åtminstone slänga ut lite lösa tankar som dök upp i mitt huvud.

Till att börja med – kursutvärderingar. Skriftliga eller muntliga, de ses ofta av både studenter och lärare som själva essensen i allt studentinflytande. Men ärligt talat – vad fan ska vi med dem till? I bästa fall kanske de bidrar till att kursledningen får några nya idéer och ändrar lite på kursen till nästa gång, samt att studentkåren kan använda de skriftliga utvärderingarna för att visa på vad ”studenterna” (som om vi var ett kollektiv på det sättet) tycker och försöka pressa för förändring. I värsta fall – oftare – bidrar de bara till att kanalisera missnöjet på ett ofarligt sätt och glöms sen bort. Men den viktigaste poängen – jag skiter väl i nästa årskull studenter – jag vill ju förbättra min egen utbildning!

En annan tanke – kursledningen försvarade sin älskade kurs med näbbar och klor. De var aggressiva från början, ja redan innan vi hade börjat skälla. Och 99% av kritiken bemöttes med ”Så hade vi inte planerat, då är det den enskilda läraren som gjort fel”. Ok, så varför sitter jag här och pratar med dig??? Det verkade mer och mer självklart att vi inte borde ha släpat oss dit över huvud taget, utan lagt energin på att bråka on the go i våra respektive smågrupper.

Som studenter och lärare har vi ofta mycket att vinna på att alliera oss med varandra, förutsatt att lärarna kan släppa en del av kontrollbehoven som lätt kan upppstå när man har ”ansvar” för en stor grupp studenter. Tillsammans kan vi skapa ett friare inlärningsklimat där lärarna skiter i kursledningens sovjetiska masterplans och vi får kunskapa fritt. Vår gemensamma fiende är utan tvekan kursledning och administration. Fuck’em.

Linköpings universitet skiter i Högskoleförordningen (del 1)

Av alla regler som universitet och högskolor bryter mot ligger förmodligen regeln om antal omtentor i topp. Enligt Högskoleförordningen har vi rätt till minst fem chanser att tenta av en genomgången kurs. Detta är något som studenter kämpat sig till och som ger en viss säkerhet i de drivor av godtyckliga och undermåliga tentor som vi tvingas göra.

Vi har pratat med två studenter som läser på Lärarprogrammet på Linköpings universitet.  De berättar att programmet nu som regel ger två omtentor. Missar man dem är man tvungen att hoppa på nästa årskull lärarstudenter och läsa deras motsvarande kurs – oavsett om litteraturen ändrats och om de har tenta på samma vecka som ens egen ordinarie kurs. De berättar också att vissa delkurser och moment bara innehåller en chans till omtenta – sen är det bara att snällt invänta kommande års utbildning och hoppas att den innehåller ett motsvarande moment. En av studenterna säger:

- När jag frågade om antalet omtentor, som även enligt universitetets egen regelbok ska vara minst fem, så fick jag bara höra att ”det är det nya systemet”. Åsikten uppifrån verkar vara att kurserna ändå ändras så lite från år till år och att om man är så dum att man behöver mer än två omtentor så förtjänar man att läsa om kursen.

Vi pratar med en annan student som läser litteraturvetenskap. Där har de bara ett omtentatillfälle. Hen berättar:

- Jag hade länge tänkt åka och hälsa på några kompisar som bor i London. Som student är det ju inte helt lätt att ha råd med flygbiljetter, men jag hade varit ute i riktigt god tid och fixat en biljett för några hundra. När jag sen fick underkänt på min tenta – på grund av otydliga instruktioner från läraren dessutom – så visar det sig att den enda omtentan ligger samma dag som jag hade köpt flygbiljett. Jag vet inte hur jag ska fixa det, på Ryan air får man ju inte direkt något avbeställningsskydd om man säger så..

Någon kanske invänder att en extra chans borde vara mer än nog – vem behöver egentligen fyra-fem försök på sig att klara en tenta?

För det första kan man ju fråga sig – om nu någon behöver så många chanser, kanske bara på en enda kurs, ska den då nekas det och istället få veta att den inte platsar på högskolan?
För det andra – det är ganska lätt att missa omtentatillfällen på grund av extrajobb, sjukdom, andra tentor eller uppgifter samtidigt, personliga orsaker och så vidare. Att ha minst fem chanser är ett sätt att öka chansen att hitta en tid som ger en en ärlig chans att hinna plugga.

Det är också intressant att fråga sig varför många utbildningar skär ner på antalet omtentatillfällen. En tendens man kan se är att de mer resursstarka tekniska och naturvetenskapliga utbildningarna erbjuder omtentor även för den som redan fått godkänt (detta gäller t.ex. på KTH i Stockholm), medan ”utblottade” humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen drar in. Deta gör att man kan tolka omtentorna i ekonomiska termer – omtentor kostar pengar.

Men stämmer det verkligen?

Humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen – och framför allt lärarprogrammen – använder betydligt fler hemtentor än de tekniska/naturvetenskapliga ämnena. Och en hemtenta kräver varken tentasal eller tentavakt. Egentligen krävs inte ens att läraren byter ut tentafrågorna – det är knappast fusk att få extra tid med en hemtenta. Vissa utbildningar ger samma tentafråga även vid omtenta, men tack vare någon förvirrad bild av ”rättvis tävlan” sitter lärarna på många utbildningar och formulerar nya frågor. Trots att det inte finns några incitament för studenter att sitta längre med tentan utan noggranna tidsramar (sölar man så kommer man ju bara efter med nästa delkurs istället…).

Det struntar de flesta utbildningar i. Istället sitter överarbetade lärare helt i onödan och skriver nya tentafrågor för att försvåra livet för sina lika överarbetade studenter. Dags att snacka ihop sig med lärarna?

Kolla in vad Högskoleförordningen säger om tentor. (Kapitel 6, § 21)

Öppet brev till grekiska studenter

Vi har förstås haft som ambition att skriva om revolten i Grekland – och då framför allt om studenters och lärares roll i den. Men extrajobb och mängder av skolarbete kommer i vägen. Tills vidare publicerar vi nu det här öppna brevet från grekiska arbetare till studenter. Där finns många goda råd.

”Öppet brev till studenter

Åldersskillnaden och alla andra olikheter gör det svårt för oss att diskutera med er på gatorna, vilket är anledningen till att vi skickar det brev.

De flesta av oss har inte (ännu) blivit skalliga och fått ölmagar. Vi är en del av 1990-91 års rörelse. Ni måste ha hört om den.
Då, när vi hade ockuperat våra skolor i 30-35 dagar, dödade fascister en lärare som gick bortom sin naturliga roll (som var att vara vår plit) och gick över till den andra sidan, han gick med oss och vår kamp. Då deltog vi alla i upploppen oavsett hur tuffa vi var. Men vi funderade aldrig ens på att göra vad ni så lätt gör idag: att attackera polisstationer (trots att vi sjöng ”bränn snuthusen”).

Så, ni har alltså gått bortom oss, så som så ofta sker i historien. Omständigheter är såklart annorlunda nu. På nittiotalet lockade de med individuella möjligheter, och vissa av oss svalde det. Nu tror ingen längre på sådana godnattsagor. Era äldre syskon visade det under studenternas rörelse 2006-2007; och nu spottar ni tillbaka sagorna i deras ansikten.
Allt är alltså väl, än så länge.
Men här börjar de svåra sakerna.

Vi kan berätta vad vi lärde oss från våra kamper och nederlag (för så länge världen inte är vår kommer vi alltid att vara förlorarna) och ni kan använda våra lärdomar om ni vill:
Var inte ensamma. Ta kontakt med oss och så många människor som ni någonsin kan. Vi vet inte hur ni kan göra det, men ni kommer att komma på olika sätt. Ni har redan ockuperat era skolor och ni säger att den viktigaste anledningen är att ni inte gillar era skolor. Bra. Eftersom ni redan har tagit över dom kan ni förändras deras roll. Dela med er av ockupationerna till andra människor. Låt era skolor bli de första byggnaderna där nya sociala relationer tar form. Deras kraftfullaste vapen är att dela upp oss. Precis som ni inte tvekar att angripa polisstationer eftersom ni gör det tillsammans så får ni inte vara rädda för att ta kontakt med oss så vi kan förändra våra liv tillsammans.
Lyssna inte på någon politisk organisation (varken anarkister eller några andra). Gör vad ni måste göra. Lita på folk, inte abstrakta intriger eller idéer. Lita på era direkta kontakter med folk. Lita på era vänner och skapa så många nya vänner i kampen som möjligt. Lyssna inte på dom som säger att er kamp inte är, eller måste bli, politisk. Er kamp är i sig innehållet.
Ni har bara kampen, och det är upp till er att bevara deras framgångar. Det är bara i kampen som ni kan förändra era liv, alltså de högst verkliga relationerna mellan er och era medmänniskor.
Var inte rädda för att fortsätta framåt när ni möts av nya saker. Vi får alla saker inlurade i våra hjärnor. Ni också, fast ni är unga. Glöm aldrig detta. När vi 1991 konfronterade stanken från en ny värld var det inte lätt. Vi lärde oss att det alltid finns begränsningar.
Var inte rädd för att förstöra varor. Var inte rädd för att folk plundrar affärer. Vi tillverkar allt, och det tillhör nu er. Ni (precis som vi en gång varit) är uppfostrade att gå upp på morgonen för att producera saker som sen inte kommer att tillhöra oss. Vi kan ta tillbaka och dela på dom. På samma sätt som vi delar kärlek och vänskap.

Vi ber om ursäkt för att vi skriver detta hastigt, men vi gör det samtidigt som vi i hemlighet maskar från våra jobb. Vi är fängslade i arbetet, på samma sätt som ni är fängslade i skolor.

Nu ljuger vi för cheferna för att sticka från jobbet, vi ses på Syntagmatorget med sten i våra händer
/Proletärer”

Översatt av the brilliant minds at Kolla! Ett hett tips är att läsa vad de skriver om upproret i Rosengård.