Skolstrejken

Vi går på en landsortskola någonstans i Sverige. Högstadiet är piss och dom flesta längtar bort. Många får åka långa turer med skolbuss varje dag. Några av oss har tur eftersom vi bor i Bruksorten där skolan ligger och följaktligen kan gå hem när vi masat oss genom dagen. För andra är det värre, dom får sitta och vänta långa timmar innan det är dags att åka hem.

Vi har ett andningshål i veckan, kort onsdag. Vi slutar vid ett-tiden och kan andas ut en stund innan vi måste ta tag i läxorna. Det är ofta de här dagarna som vi planerar att göra roliga saker tillsammans med någon kompis. Så kommer meddelandet från rektor, klassföreståndarna läser upp ordern. Det blir inga fler korta onsdagar, det är ”schematekniskt omöjligt” får vi höra. För dom som har fått stå och vänta på bussar i flera timmar spelar det inte så stor roll, det är för deras skull förändringen genomförs informerar rektor. Det skiter vi i, och vi fattar ändå inte vafan ”schematekniskt” betyder, vårat andningshål ska tas bort och det stör oss.

Vi snackar i korridorerna, mycket av det vanliga gruffet är borta, folk är förbannade. Jag vet inte vem som nämner det först men det börjar snackas om skolstrejk. Och bara några dagar efter att vi fått informationen tar vi initiativ på en KF-timme (den timmen i veckan då klassföreståndaren snackar med oss om skolutflykter, dåligt beteende och andra saker) ”Vi borde strejka” säger en i vårat kompisgäng. Läraren förhåller sig rätt neutralt, hon tittar allvarligt på oss och säger att vi inte har laglig rätt att strejka. Vissa grupper i samhället får inte strejka, som poliser och elever. Ni har ju skolplikt upplyser hon också fast hennes röst är mild.

Vi struntar i uppmaningen, efter KF-timmen är det Kemi istället för hemgång och det tänker vi inte acceptera. Vi deklarerar för läraren att vi tänker strejka, han ser lite ledsen ut med sina hundögon men vi är bestämda och jävligt starka just denna sällsamma onsdag. Flera av oss går ut, utom några pluggisar som sitter kvar, vi väser åt dom att dom är dumma i huvudet. Det hjälper inte, dom tittar ner i sina bänkar. Vi andra går ut.
Vi skanderar: Skolstrejk! Skolstrejk! Vi bankar på dörrar och folk strömmar ut i de mörka korridorerna. Vi blir fler och fler. Vi vet inte riktigt vad vi ska göra men vi går ut på skolgården. Alla har någonting att säga. ” Ähh jag skiter i om det är skolstrejk jag vill bara slippa lektion” säger någon.
En tjej som är med i elevrådet försöker ta ledningen över det hela. ”Vi måste göra detta på ett organiserat sätt och via elevrådet ställa krav. Det här är ju alldeles oorganiserat” Någon annan invänder ” Äh vafan, när har elevrådet någonsin gjort någonting, dom gör ju fan bara vad rektorn säger”. Stämningen är upphetsad, men när vi snackat en stund drar vi iväg. Dom flesta går hem medan några elevrådspolitiker går iväg för att prata med rektor.

Nästa dag är vi alla kallade till möte i matsalen. Rektor berättar var skåpet ska stå. Det är ”schematekniskt omöjligt” och vi har ingen rätt att frånvara. Det finns helt enkelt ingenting att göra, vi måste acceptera sakernas tillstånd. Han lägger till ”och så var det ju några som var ute i någon sorts `strejk´ men det tycker jag vi stryker ett streck över.” Vi säger ingenting, ingen opponerar sig. Vi är sura men håller det inombords. Vi svär lite när vi masar oss tillbaka till lektionen och till arbetsveckor som blir drygare att stå ut med för oss som inte ser skolan som det viktigaste i livet.

Så här i efterhand som vuxen kan jag tänka att han var extremt slipad våran rektor. En riktig symbol för den repressiva toleransen, en riktig slemmig sosserektor. Det känns märkligt att vi bara accepterade till sist men jag antar att vi inte var tillräckligt starka i våran kollektiva vilja att ta tag i skiten. Dessutom så hade vi ju i det svenska skolsystemet lärt oss att läraren , skolan och samhället alltid har rätt. Dom sitter inne på sanningen. Men jag är ändå stolt över strejkens spontanitet, hur vi körde över elevrådspolitikerna, trotsade lärarna, och, om så för bara några timmar, kände att initiativet låg hos själva. För en gångs skull kände vi att vi kunde lägga bort våra asociala skitkonflikter som färgade vardagen.